Jann Lipka – en digital pionjär

”Jag fotar nog mest för makten. När man plåtar folk har man makt över dem. Det är inte många som har kunnat säga till statsministern att han ska dra in magen och sträcka på sig och sedan fått honom att lyda.”

Jann Lipka.jpg

Jann Lipka lutar sig tillbaka i stolen i det numera tomma klassrummet och skrattar åt sin egen ärlighet. När orden har absorberats av ventilationssystemets monotona surrande fortsätter han berätta om sin relation till foto.

 – Jag kommer från Polen, från ett medelklasshem, min pappa var fotograf och min mamma var konservator. Jag gillade själv tidigt det här med att kunna berätta något med hjälp av ett enda fruset ögonblick, det är en helt fantastisk känsla att liksom få tiden att stanna. Jag älskar verkligen det dokumentära, att ta del av människors liv genom foto.

– Jag tror att det handlar om att jag alltid vill veta vad som händer. Jag tyckte tekniken bakom foto var roligt i början av min karriär och det tycker jag fortfarande.

– Men ibland tänker jag att fan, det vore coolt att vara en modefotograf och bara glida in och ta en bild som blir skitbra, och sen är det klart. Men så är det inte för mig, jag kommer istället in med alla mina stativ och grejer och tar kanske trehundra bilder, säger han och skrattar till igen.

Med sitt skämtsamma sätt går Jann helt emot min uppfattning om hur en erfaren fotograf ska förhålla sig till modern teknikutveckling. Jag gör ett sista försök att locka fram fotografstereotypen och frågar om det trots allt inte finns fördelar med analogt foto.

– Jag har en assistent som säger samma sak, han tycker att det är skitcoolt med film och soppa och grejer. Men been there done that, säger jag bara då! Jag har stått så otroligt mycket i mörkrummet. Jag känner att den tiden är förbi, jag tycker ju att det är roligare med det digitala.

Jann tar ett nytt andetag och fortsätter, nästan som i dialog med sig själv.

– Det är klart att det finns något läskigt med det digitala också, det är så lätt att mixtra med pixlar, tillslut är man långt från verkligheten. Fast retuscherar lite, det gör ju även jag. Men om man nu gör det kan man åtminstone göra det bra, man kan göra mycket med ljussättningen. Att jobba med ljus kan jag själv sätta en viss ära vid.

Framför oss på katedern vilar en märklig konstruktion som bekräftar det Jann nyss sagt, en jättelik selfie-pinne som han förbättrat genom att vira fast en ljusslinga i toppen, jag sneglar på sladdarna och ler för mig själv. Vi fortsätter på teknikspåret men samtalet glider sakteliga in på att handla om utvecklingen av medieklimatet snarare än utvecklingen av tekniken.

– Jag tycker att det är tråkigt att den redaktionella bilden på sätt och vis håller på att dö ut, det är så många kollegor har fått sluta de senaste fem tio åren. Men jag är den första som vill anpassa mig och har fått ihop ekonomin genom att sälja material till olika tidningar. Man måste vara rätt mycket säljare för att klara sig som frilans.

Jann ler lurigt, som åt sin egen yrkesslughet, men i hans blick finns den typen av ödmjukhet man bara ser hos folk som är medvetna om sin egen utbytbarhet.

– Intervjutiden börjar rinna ut, påminner Jann vänligt om. Jag tittar på klockan och inser att jag har varit så absorberad av samtalet att jag inte hållit koll på minuterna. Jag samlar tankarna och frågar slutligen vad han tror att framtiden har i förvar för oss som är nästa generations journalister.

– Jag är helt övertygad om att det inte kommer vara mycket papper, det finns inte en chans för papperstidningen. Men grävande journalistik och sånt har ju möjliggjorts genom digital kommunikation. Det kommer alltid finnas ett behov av engagerat personligt innehåll.

Hans sista svar och den särskilda betoningen på ”alltid” lämnar en försiktigt hoppfull stämning svävandes i rummet. Medans Jann med van hand skruvar ihop sina stativ och selfie-pinnar tittar jag ut genom klassrummets glasdörrar och insuper framtidsoptimismen i förväntansfull tystnad.

Text och foto: Ida Vanhainen