Ett nedlagt gräv är också ett gräv

Utanför klassrummen väntar ett högt tempo där alla tävlar om att vara först.

Trots det intygar Nils Funcke, yttrandefrihetsexpert och JMK:s etikguru, att det kommer finnas en plats för den grävande och granskande journalistiken som tar lite längre tid.

– Man ska inte måla fan på väggen allt för mycket. Det är inte första gången det krisar inom tidningsbranschen. Under 60– och 70-talen lades flera lokaltidningar ner i Sverige. Förändringar och omstruktureringar ska man inte vara rädd för. Det ska till en vilja att vi vill ha kvar den här kvalificerade journalistiken.

Vilja är ett gemensamt drag han ser bland studenterna som sökt sig till journalistutbildningen.

Nils Funcke konstaterar:

– De är väldigt engagerade. De vill något mer med journalistiken. De vill rädda världen.

DSC_1857.JPG
Nils Funcke håller ett stadigt grepp om lagboken.

Att vilja något mer. De orden träffar mig. Inför kursens slutprojekt hade jag ett gräv på gång. Grävet lades efter en del turer på is på grund av pågående polisarbete och etiska dilemman. Kanske kan jag göra något av det någon annan gång?

Men istället för att tappa hoppet och se det som ett misslyckande har jag istället börjat reflektera över det journalistiska arbetets utmaningar. Hur vet man till slut vad som är rätt och fel? Inte nog med det, som journalist kan man inte bara prata av dig och lätta på bördan. Det är speciella förhållanden man arbetar under, att ha så många frågor och funderingar inom sig men inte kunna prata med de människor som man alltid har runt omkring sig och annars delar det mesta med.

Att befinna sig i gränslandet mellan det akademiska och journalistiska är klurigt och helt klart en utmaning. Det blir plötsligt något helt annat när det man gör börjar krypa utanför universitetets trygga väggar.

Vi möts, jag och en högt uppsatt mediechef. Det är ett nervigt möte med verkligheten. När vi säger adjö påminner han mig vänligt men bestämt: ”Du har lovat din huvudkälla källskydd, det innebär att du kan få fängelsestraff om du bryter det löftet”.

Muntliga löften men med väldigt stor tyngd tänker jag.

Vi lovar källskydd men som i många andra fall vid formella överenskommelser har vi inte nödvändigtvis avtal, vi har bara sagt orden. Jag tänker att det är det som skiljer journalistiken från så mycket annat. Till och med i kärlek, den djupaste och starkaste av alla relationer som byggs på tillit, finns det ett oromantiskt kontrakt som kallas för äktenskapsförord.  Mycket grundas med andra ord på tillit i journalistik.

Samtidigt kan också allt fallera om den tilliten missbrukas.

Jag tänker på Nils Funckes ord om studenterna: ”De vill förändra världen”.

Inte bara världen, utan livet för enskilda människor kan drastiskt förändras med journalistik. Makten som finns i yrket blir svindlande påtaglig så fort man kommer bort ifrån bokhyllor med kurslitteratur. Det är den stora förtjusningen med det hela men samtidigt en stor skräck. Ett felsteg kan få oändliga konsekvenser för alla inblandade.

Av den anledningen fäller jag inte några tårar över det här nergrävda grävet. Att upprätthålla människors tillit till journalistiken och journalister, att göra ett värdigt jobb, det är mycket viktigare.

Text och bild: Tannaz Edalat

Jag lär mig ett nytt språk

zz.png

Joggingtur på kvällen – En signatur i asfalten

Jag lär mig ett nytt språk – graffiti eller The G-word, som graffitikonstvetaren Jacob Kimvall skriver om i sin avhandling från 2014. Vad tags, och vad tagga är, har troligen de flesta en medveten eller ofrivillig kunskap om.

Efter några veckor i graffitins fotspår har begrepp som wholecars, throw ups, wildstyle, burner, pieces, spitta, bajta, bomba och strävan att uppnå fame letat sig in i mitt väsen. Plötsligt ser jag omvärlden med nya ögon, jag ser ett språk, en konstform och en kultur som ständigt är närvarande i staden.

Jag bor i Söderort, har tidigare bott i Rågsved och brukar vandra och springa bland betongen och i skogarna runt om. Så uppkom idén om att göra något om graffiti i Snösätra industriområde, som numera omnämns Snösätra Hall of Fame.

 Här har graffitimålarna fått tillstånd av företagarna att måla på deras plåt- och betongväggar, och i en av Stockholms södra förorter utmed linje 19 finns ett stort industriellt galleri i Fagersjöskogen, inte långt från Rågsved. Här får belackare av graffitin som talar om konstformen som förkastlig, möjligtvis en tankeställare.

Den ena masterpiecen efter den andra radas upp. Det är Writers – målare från Old school och New school som visar upp sina stilar. Ja, det är ett crescendo av graffiti som visas upp för den som tar sig ut till detta unika område.

x.png 

GraffitimålningSnösätra Hall of fame

Graffitiprojektet är ett samarbete mellan JMK och Kritiklabbet, med klar uppgift att ”experimentera så mycket som möjligt”, med syfte att hitta nya former för kulturjournalistik.

 

IMG_5673.JPG

Snösätra industriområde – Snösätra hall of fame

Vi ska utveckla graffitisoundwalks, där man med hjälp av en app ska kunna upptäcka graffitins värld i Stockholm och samtidigt följa ett dokumentärt berättande. Det är en mix mellan guidning, dokumentärt- och kulturjournalistiskt berättande med viss dramatisering. Min del är att utarbeta en soundwalk från Rågsved till Snösätra hall of Fame och att spela in en kortare 360° film i Snösätra.

IMG_5680.JPG

Visste ni förresten att i Rågsved finns en av världens längst bevarade graffitimålningar, Highway 89 som fortfarande sitter på väggen ovanför centrum?

Soundwalken kommer att börja här, och jag har just bokat tid med den upptagne men mycket tillmötesgående Jacob Kimvall, konstvetare, gammal graffitimålare och numera graffitiexpert, som ska guida mig och bandaren runt omkring i Rågsved och Snösätra.

Jag tänker försöka ta reda på så mycket som möjligt.

Vilka var SHOF som gjorde Highway 89?

Hur gick det till, och vad tycker han egentligen om att någon har spittat sin tag på ena sidan väggen?

y.png

Del av Highway 89 i Rågsved som spittats av Sami?

Jag har lärt mig ett nytt språk under tiden jag grävt ned mig i graffitihistorien, och desto mer jag läser, desto mer andas och tänker jag graffiti. De som hållit på och målat länge beskriver i Per Anderssons bok Medan Svensson äter plankstek att:

 ”Graffitin var ett sätt att utforska staden. Man åkte överallt. Man åkte till slutet av pendeltågslinjerna och gick längs linjen tillbaka till stan, för att kunna titta ordentligt på sakerna som svischade förbi utanför fönstren. Det var ett mycket aktivt graffitiintresse, man fotograferade, man gick”.

Just så fortskrider min research, jag läser, jag går, jag fotar, jag kontaktar folk, om och om igen… och tänker på graffiti på ett sätt som jag inte gjort förut, överallt ser jag mönster, en kultur som lite på sidan om, lever sitt eget liv.

Det tänker jag berätta mer om i min soundwalk. Hur började det i Philadelpia och New York? Vilken roll spelar egentligen tunnelbanan för denna konstform?

Rågsved, är en av Stockholms förorter som fostrat punken men också Sveriges första hiphoplåt Jag är def av en 13-årig Mc Tim. Hur utvecklades graffitin här, eller gjorde den det?

Text: Helena Boman Brodie

Bild: Helena Boman Brodie och Jesper Huor

Längtar redan tillbaka

Nu är jag tillbaka till Sverige efter en knapp vecka i Israel. Jag längtar redan tillbaka, och det är inte bara vädret, avsaknaden av hummus och Goldstar, utan även den härliga pulsen det innebar att vara ute på fältet, på ett riktigt uppdrag.

IMG_5344.jpg

Under dessa sex dagar hann jag intervjua massvis med människor, till exempel den transsexuella före detta prostituerade ”Rakel” som nu ville bli modeskapare, trevliga socialarbetaren Yael, libertarianen, Springsteen-konnässören och Sverigekritikern Gadi, veterinären Jonathan som i sin ungdom hade begravt hundlik vid sanddynerna i Tal Baruch och bosättningsförespråkaren och kvinnorättskämpen Shuli Mualem, som jag träffade under en hetsig lunch på Knesset, Israels parlament.

Än är arbetet dock inte klart, och jag har ytterligare ett par Skype-intervjuer kvar.  Och nu nu börjar det hårda jobbet att sätta samman allt detta till ett reportage, vilket ska bli riktigt kul.

 

Text och foto: Joel Arvidsson, JMK:s utsände i Israel

 

Dagbok från Libanon

derbytest5.jpg

 American University of Beirut.

Inne på det lummiga campusområdet ser allt ut precis som det gjorde när jag kom hit första gången för snart tre år sedan. Lukten av klor från de prunkade rabatterna bredvid cafeterian får det att känna som att tiden stått stilla. Det glittrande Medelhavet är decembertomt och det invaggar en märklig känsla av vemod och nostalgi.

– Idaaaa, skriker plötsligt en ljus kvinnoröst.

derbytest10.jpg

I en alldeles för trång taxi.

Ljudet kastar mig tillbaka till nutid och jag ser en skara närma sig på andra sidan gräsmattan. Med ens är jag omgiven av bekanta ansikten, kindpussar och ett tungt moln myskdoftande parfym. I händerna bär de rullskridskor och oformliga tygväskor fulla av slitna knäskydd. De är förväntansfulla, efter en lång vecka av studier har det äntligen blivit dags för veckans höjdpunkt.

Jag är i Beirut för att skriva om Roller Derby Beirut, det lag som skapades av mina vänner – en brokig skara kvinnliga utbytesstudenter från Gulfstaterna och Nordafrika. Laget kom att bli Libanons första i sitt slag.

Tillsammans går vi ner till La Corniche, stadens strandgata, och knölar in oss i en bucklig, alldeles för liten taxi. Vi sätter kurs – mot veckans derbyträning.

 

Text och foto: Ida Vanhainen, masterstudent i journalistik

 

Research i Moçambique

DSC_5201.jpg
Intervju med Joao Antonio da Silva. Han har bott här sen 70-talet. Varje dag sitter han i trappen utanför sin bostad och lyssnar på nyheterna på radio. Idag har det rapporterats om upptrappade strider mellan oppositionspartiet Renamo och sittande Frelimo.
DSC_4920.jpg
Jag fick träffa Mr. Zeferino som arbetar för Diarios arkiv. Vi spenderade några timmar med att leta i de gamla årsböckerna.
Dessvärre flyttade arkivet för några år sen och en hel del material försvann i samband med det. Så också årsboken för 1955 – året då Grande Hotel öppnade.
DSC_4910.jpg
Vi hittade tillslut en artikel och några bilder från 1992, men 1992 var hotellet redan ockuperat.
Text och fotografi: Matilda Lann, masterstudent i journalistik

Rapport från Tel Aviv

IMG_5293.jpg

Långt ifrån stränderna och de vita Bauhaus-byggnaderna ligger kvarlevorna efter Tel Avivs gamla centralstation för bussar, navet i stadsdelen Nehev Sha’anan. Busstationen demolerades helt 2009 och blev istället ett inofficiellt tältläger för utländska arbetare som saknade annan bostad.

Idag ser verkligheten annorlunda ut och gentrifieringprocessens vindar blåser genom gatorna runt den gamla stationen. Borta är tältlägret, och halva området är armerat med byggnadsställningar.

Detta är en medveten strategi från staden Tel Avivs sida, som i 10 år har planerat en upprustning av Nehev Sha’anan för att locka dit förmögna invånare och driva bort bordellverksamheten som sedan mitten av 1990-talet varit synonymt med gatorna som omringar busstationen.

Förra sommaren revs byggnaden på 1 Finn Street som huserade några av Tel Avis mest ökända bordeller och knarkhålor, och ska ge plats till en bostadsrätt med utsikt över det övergivna tältlägret som snart ska förvandlas till Tel Avivs svar på New Yorks Time Square, med 30 våning-höga kontors- och bostadsbyggnader.

Tel Avivs Red Light District växte fram i Nehev Sha-anan i samband med öppnandet av den nya centralstationen och ett försök från politikerna att få bort prostitutionen från gatorna, vilket skedde på 1970-talet. Politikernas ansträngningar lyckades bara delvis; gatuprostitutionen reducerades, men flyttade istället in i lägenhetsbordeller och strippklubbar i närheten av ”Prostitute Square”, korsningen mellan Ben Yehuda St, Hayarkon och Allenby St.

På 98 Hayarkon St, endast ett stenkast från stranden och den amerikanska ambassaden, begick 20-åriga sexarbetaren ”Jessica” självmord i en gömd bordell i byggnaden, nästan precis samtidigt som byggnaden på 1 Finn St revs. ”Jessicas”, som hon kallas i israelisk press, självmord kickade igång flera demonstrationer och allt fler israeler började kräva en kriminalisering av sexköp.

Idag försöker två politiska motpoler i Knesset driva igenom den svenska sexköpslagen,  vänsterpolitikern Zehava Galon och  högerkonservativa Shuli Mualem. En första omröstning skulle ha hållits för två veckor sedan, men en politisk kamp om bosättningar på Västbanken blossade upp och försvårade koalitionssamarbetet.

Under min knappa vecka här hoppas jag träffa både Zehava och Shuli, och höra vilka chanser de ger för att kriminalisera sexköp i Israel och i Tel Aviv, en stad uppskattas ha mer än 300 aktiva bordeller.

Text och foto: Joel Arvidsson